Mellan avfarterna 51 och 56 (A 20, E 9)

Mitt i södra Frankrike ligger det bördiga landskapet Périgord, inbäddat av frodiga ek- och kastanjeskogar. Klimatet är milt och landet flyter av vin, mjölk och honung, ett schlaraffenland, där människan funnit sig väl tillrätta sedan urminnes tider. Även i våra dagar är det ett omtyckt semesterparadis, dit framför allt engelsmän och naturligtvis fransmän har hittat och slagit ner sina bopålar.

Om det inte vore för floderna, skulle det kunna vara vilken landsbygd som helst på denna breddgrad. Men här har ett rikt nät av bäckar och floder, många med sin upprinnelse i det närliggande Massif Central, grävt sig djupt ner i berget och efterlämnat ett helt otroligt fantasilandskap. Det är den porösa kalkstenen som gett upphov till detta. Höga klippväggar kantar floderna och hundratals grottor med kilometerlånga gångar har genomborrat berget.

Ett himmelrike på jorden

Just i dessa trakter har man hittat de första spåren av konst och kultur i Europa och det är inte att undra på. Här fanns förutsättningarna: ett rikt jordbruksland, djupa skogar med villebråd av alla de slag, fiskrika floder, försvarsstrategiska utposter på höga klippor och sist men inte minst, gratis grottboende.

Vézèredalen

Det kanske främsta exemplet på denna förhistoriska konst är grottmålningarna i Grotte de Lascaux i Montignac vid Vézèrefloden. Grottorna upptäcktes år 1940 av en hund som förirrade sig in i en grottlabyrint och efter följde två småpojkar. De berättade om färgglada bilder av tjurar, hjortar, bisonoxar och hästar. Grottan blev en turistmagnet men tyvärr tvingades man stänga den när man upptäckte att de många besökarnas utandningsluft förstörde målningarna. En ny, konstgjord grotta med välgjorda reproduktioner är dock väl värd ett besök.

Vézèrefloden ringlar sig fram i sakta mak och inbjuder till en rofylld kanotfärd. I båtperspektivet kommer man nära naturen och klipporna formligen omsluter en för att i nästa stund lämna plats för en blomstrande äng, en grönskande skogsdunge eller en idyllisk liten by. Det är som att färdas i ett historiskt galleri, där fantasin får fritt utlopp. Vi paddlar under en bro i den medeltida byn St Léon, passerar det vackra 1500-talsslottet Château de Losse och står som handfallna inför den imposanta, 80 m höga och 1 km långa Roque St-Christophe, där människor sökt skydd i tiotusentals år. Under medeltiden fick klippan mer och mer karaktären av en befäst stad, där människor bodde i hundratalet hålor och grottor.

La Capitale de la Préhistoire

Om du nu ändå tycker att du måste se en riktig grotta med målningar så finns den i Les Eyzies, La Grotte de Font-de-Gaume. Här finns vackra, flerfärgade avbildningar av bisonoxar, hjortar och hästar, ca 15 000 år gamla. Men det kan vara svårt att få biljetter, särskilt under högsäsong, så boka i tid! Här finns också flera andra grottor, bl.a. La Grotte du Grand-Roc, som bjuder på fantastiska droppstensformationer i härliga färger. Framför Cro Magnongrottan, på en hög klippa, står en respektingivande urtidsmänniska staty för att tala om att här har man hittat 30 000 år gamla människoskelett, från vilka vi härstammar i rakt nedstigande led. Allt detta och mer därtill har föranlett staden att ta sig epitetet ”förhistoriens huvudstad”. Och, varför inte? Förutom att här finns ett intressant förhistoriskt museum, inrymt i ett medeltida slott, finns det inte någonstans i världen så många grottor koncentrerade på ett så begränsat område som här.

Sarlat - la Capitale du Périgord Noir

Områdets ”riktiga” huvudstad är emellertid Sarlat och det är inte vilken huvudstad som helst. Här finns en koncentration av gamla ärevördiga byggnader på en liten yta utan konkurrens i Europa! Det är en underbar liten stad att promenera i. Håll utkik efter de vackra gotik- och renässanshusen, byggda i ockragul sten från trakten och njut av stadens medeltida atmosfär. Det är en levande stad med massor av trevliga restauranger, som serverar bygdens specialiteter: gåslever, tryffel, stekt gås och valnötskakor. Prova också gärna det röda Cahorsvinet och valnötslikören!

Dordognedalen

Även floden Dordogne är här och där kantad av höga klippor och än idag bor folk i byar som klänger sig fast längs kalkstensväggarna, där man också utnyttjat bergets håligheter. De små fina byarna Beynac och Roque-Gageac, som ligger vackert vid floden, är utmärkta exempel på det. Högt ovanför byn Beynac ligger ett fantasieggande sagoslott och på andra sidan floden reser sig fortet Castelnaud. Sedan avlöser slotten bokstavligen varandra på båda sidor om floden. De var en del av ett försvarsnätverk, där också de många s.k. befästa städerna ingick.

Ett utmärkt exempel på en sådan är byn Domme, som ligger högt uppkrupen på en klippa. De befästa städerna byggdes av både engelsmän och fransmän på 1200-talet, för att uppmuntra till bosättning i ödsliga områden, som man ville erövra eller var tvungen att försvara. Under hundraårskrigen på 13- och 1400-talen kom de väl till pass och befästes än mer. Byn verkar helt ointaglig, skyddad som den är av en brant klint mot norr och en gedigen stadsmur på sydsidan.

Idag är Domme en idyll med en fabulös panoramautsikt över Dordognefloden, som med sin inramning av grönskande popplar, slingrar sig fram mellan vida fält. Utspridda bondgårdar och byar, kalkstensklippor och skogar sträcker sig bort mot horisonten. Själva byn är byggd som en typisk befäst stad med ett gatusystem i rutmönster, där gatorna sammanstrålar i ”stora torget”. I Domme heter torget Place de la Halle och gömmer på en överraskning. Direkt under torget leder en hiss ner i underjorden till en grotta med fantasifulla kalkstenspelare och spegelblanka sjöar.

Innan vi far vidare till sista anhalten på vår tur tittar vi in i staden Souillac, som stolt visar upp sin kupolförsedda katedral från 1100-talet. Vi passerar även slottet i Lacave och en upplevelsepark, där man kan titta på förhistoriska djur i naturlig storlek och följa livet i en dåtida by.

Rocamadour

Den verkliga juvelen i kronan har sparats till sist, för vem kan inte låta bli att fascineras av Amadours älskade klippa? (roc amator=klippbeundrare) Amadour var en eremit från kristendomens barndom, vars kvarlevor upptäcktes här på 1100-talet. Detta gav upphov till en mängd mirakel, som i sin tur fick mängder av pilgrimer att strömma till. Rocamadour är en trestjärnig turistattraktion, som klamrar sig fast vid en brant kalkstensklippa. Längst ner ligger den medeltida byn. Lite högre upp balanserar Place St-Amadour med sju kyrkor och kapell. Det mest berömda av dem är Chapelle Miraculeuse med den svarta madonnan, sedan medeltiden ett eftertraktansvärt pilgrimsmål. Hit upp måste pilgrimerna krypa på knä uppför en lång och brant trappa. Sedan leder en smal väg upp till slottet längst upp på ravinkanten.

Den moderna människan tar bilen upp till slottet eller hissen uppför bergsbranten och besöker bekvämt alla intressanta sevärdheter: de medeltida portarna, Grand-Rue med sina gamla fina hus, den stora St-Sauveurbasilikan, kapellen, Amadours grav, korsstationerna och slottet. Glöm inte att titta i backspegeln och kasta en sista blick på Rocamadour på tillbakavägen! En vy man inte glömmer och som ger mersmak. Hit kan man resa fler gånger. Det finns en mängd små mysiga hus att hyra för kortare eller längre sejourer. Detta är ett av engelsmännens favorittillhåll och de skaffar sig gärna ett eget litet hus att semestra i. Kanske ett arv från medeltiden? Här i dessa omgivningar finns så mycket mer att upptäcka och kanske kan det bli ett favorittillhåll även för oss svenskar?