LUSITANIEN

E 90, A5,(öster:avfart 148 Oropesa; väster:avfart 7 Éstremos från E 90, A 6) /111/

Om vi hade levt på romartiden hade vi kört på stora vägen mellan Toletum (Toledo) och Émerita Augusta (Mérida). Inte så långt efter Toletum hade vi passerat gränsen mellan Tarraconensis och Lusitania, två romerska provinser i Hispania. Vi hade färdats på stenlagda romarvägar och lyssnat till legionärers stövlande och oxkärrors knarrande på knaggligt underlag.

På 130-talet f.Kr. klampade romarnas legionärer in på Iberiska Halvöns sydvästra hörn och kuvade lusitanerna, den iberiska folkstam, som utgjorde befolkningens flertal och som senare fick ge namn åt provinsen Lusitanien. Provinsen täckte stora delar av nuvarande Portugal och Extremadura i Spanien och var en ”guldgruva” för romarna att ösa ur. Här fanns bly, järn, och koppar och längre norrut silver och guld, som romarna bl.a. hade god nytta av till sitt betalningssystem.

Området var fertilt i de stora floderna Dueros, Tajos och Guadianas dalgångar, där sädesfälten vajade för vinden och kor och hästar betade i skuggan av olivträd och korkekar. Inte undra på att romarna fann sig väl tillrätta här men det var svårframkomligt och ogästvänligt. Man behövde transportvägar, befästa städer och försvarsstyrkor och så byggde man ett helt vägnät kors och tvärs genom hela Hispania. Man grundade städer och sände legionärer till området som blomstrade i flera hundra år.

Västgoter och araber

Efter romarna kom västgoterna och de lämnade inte några djupare spår efter sig men det gjorde däremot araberna. De båda floderna Tajo och Guadiana, som båda flyter genom Spanien i öst-västlig riktning utgjorde gränstrakter mellan araberna i söder och de kristna i norr. Många var bataljerna mellan de båda parterna och byar och städer bollades fram och tillbaka, än under arabiskt än under kristet styre.

Idag ser vi slott och borgar längs vägen, som alla har något att säga om det förflutna. En av dessa ligger i Oropesa och om det är dags för en övernattning kan turen med fördel börja här på andra sidan motorvägen. Här finns nämligen en parador, som dessutom är en av de finaste i Spanien. Det "nya palatset" i slottsområdet, där paradoren är inhyst byggdes på 1500-talet men själva borgen är flera hundra år äldre och förmodligen av musulmanskt ursprung.

La Vera – ett leende trädgårdslandskap

Vi kör in i den bördiga Tietardalen med sitt överflöd av jordbruksprodukter och närmar oss La Vera som ligger i skydd av Sierra de Gredos i norr och hämtar sitt vatten från Tietar i söder. Här möts vi av olivlundar, korkekar och körsbärsträd och fåren betar rofyllt på de rika betesmarkerna. Längs vägen ligger flera lustiga små byar med fallfärdiga hus, där träbalkongerna lutar betänkligt och gränderna är så smala att taknockarna nästan snuddar vid varandra. Inte värt att ta in någon bil här inte! Men stanna till i Villanueva, Cuacos, Garganta la Olla eller Pasarón! Utforska dem till fots och låt dig förundras!

Apropå garganta, som betyder klyfta, så finns det flera spektakulära raviner i La Vera, där gamla romarbroar balanserar över bergsklyftorna. Det var i dessa trakter som Karl V tillbringade sina sista år efter sin abdikation. I tre månader bodde han i ett pampigt slott i Jarandilla medan han väntade på att hans lägenhet i klostret i Yuste skulle bli färdigt. Här kunde han få njuta av en rofylld atmosfär i vackra omgivningar. Om du vill känna dig som kung för en dag, ta då in på slottet, som nu är en parador.

Tvillingkatedralerna i Plasencia

Precis som om det inte var nog med en katedral. Den äldsta var inte ens färdig innan nummer två påbörjades och dessutom ligger de i direkt anslutning till varandra. Men det är intressant att betrakta och jämföra de båda kyrkornas fasader, som båda reflekterar sin tids anda. Den ena är uppförd i romansk-gotisk stil på 1200-talet och den andra i renässansstil 200 år senare. Kanske var den gamla urmodig och man ville ha något fräscht och nytt att visa upp? Plasencia var nämligen sedan 1100-talet ett viktigt biskopssäte och dessutom senare regionshuvudstad med en livlig handel med bl.a boskap och lantbruksprodukter från den bördiga omgivningen. Många av Extremaduras adelsfamiljer flyttade in i staden från slutet av 1400-talet. Hertigar, grevar och markiser byggde sig ståtliga palats, det ena finare än det andra med höga, resliga torn. Det är klart att man ville skryta med sitt välstånd.

Mycket av det gamla finns fortfarande bevarat i Plasencia idag. På en promenad i staden skymtar den gamla muren fram här och där med flera portar och torn intakta. Den började byggas på 1100-talet som försvar mot morernas attacker. Katedralerna, palatsen, broar och akvedukter finns kvar att beundra och så Plaza Mayor förstås med sina vackra hus med valvbågar, som gjorda för uteliv och restaurangbesök. Efter middagen kan man sedan promenera till paradoren som är inrymd i ett jättefint kloster och bädda ner sig i en säng med sänghimmel och allt i en cell.

Gratis byggnadsmaterial

Det vackra landskap vi passerar mellan Plasencia och Cáceres präglas av en omväxlande natur med ömsom frodiga dalgångar och karga högslätter. Det ser ut lite som i Wales med stenmurar runt betesmarker, där får, getter, och kor går omkring i godan ro och betar. Lite högre upp på mesetan ligger ”svenska badhällar” och stora klippblock utslängda lite här och var och det kan inte ha varit svårt att hitta byggnadsmaterial till de romerska teatrarna, templen, broarna och inte minst till de långa akvedukterna.

Redan på den tiden byggde man dammar som försåg städer och jordbruksmarker med vatten. Men det var först på 1950-talet som dagens stora dammsystem kom till och man kunde odla upp ansenliga arealer med vete, oliver, vin och tobak längs dalgångarna. Det är lite hisnande att tänka sig att här uppe på mesetan gick också den gamla ”Via de la Plata”, silvervägen mellan Sevilla och norra Spanien med alla transporter av ädla metaller för vidare befordran till Rom.

Riddarna i Cáceres

År 34 f.Kr. grundade romarna en koloni här, Norba Caesariana, som de befäste med försvarsvallar. När araberna tog över byggde de en stark mur runt hela staden och under 1100-talet fick de den att leva upp till en ny blomstringstid. På 1200-talet var araberna dock slutgiltigt tvungna att ge upp staden och den införlivades med kungariket Kastilien. Nu blev staden säte för Cáceres Brödraskap som sedan blev Spaniens mest ärevördiga orden, Santiagoorden, vars medlemmar skulle försvara pilgrimsvägen till Santiago de Compostela. Hela 300 riddare bodde här och det är ur denna miljö som många av Spaniens ”conquistadorer” har rekryterats. De allra flesta kom just från Extremadura. Ofta var det de yngsta eller oäkta söner till nobla män som prövade lyckan i fjärran land. Hemmavid hade de svårt att finna någon utkomst men de var väl insatta i krigskonstens hemligheter och vana vid umbäranden. Dessa orädda krigare försvarade de kristna pilgrimerna mot araberna i Spanien med samma frenesi som de gav sig på indianerna i Amerika.

Ståtliga palats och höga torn

Idag, när man kör genom denna moderna och larmande stad, kan man knappt tänka sig att den muromgärdade gamla stadsdelen tillhör en av de mest välbevarade i Europa. Men vänta bara tills du kommer till Plaza Mayor och har passerat Arco de la Estrella! Här inne väntar ett levande museum med åldriga palats, som alla har något att berätta från de guldkantade åren, då ”amerikapengar” strömmade in och berikade stadens invånare.

Njut av alla de vackra fasaderna på en strövtur och beundra t.ex. Casa Toledo-Moctezuma, där aztekhärskarens barnbarn bodde eller kasta en blick upp mot de torn som fortfarande står kvar. På den tiden uppstod det ofta rivalitet mellan de olika ägarna och man byggde sig fina, höga torn, ju högre desto bättre, för att tala om för grannen vem som var starkast. För att få ett slut på stridigheterna beordrade drottning Isabella att tornen måste rivas. Bara hennes gunstlingar fick ha sina kvar och det är dem vi kan beundra idag och fantisera om riddarnas liv och leverne.

Spektakulära fästningar på höga höjder

Så kommer vi över gränsen till Portugal och höga berg kantar vår väg. Högst uppe på ett av dem tronar Marvão, helt muromgärdat och så spännande att trava runt i, såväl uppe på muren som nere i byn bland de smala gränderna. Utsikten är milsvid, liksom från pousadan, som är inrymd i några enkla små byhus men ändå så charmig. Redan på romartiden insåg man platsens strategiska betydelse och på 800-talet förskansade sig den moriske härföraren Ibn Maruán högst uppe på den svårtillgängliga bergstoppen och gav orten dessa namn. En fästning uppfördes och på 1200-talet förstärktes murarna.

Här uppe i gränstrakterna bland bergen finns flera toppar med fästningar som fått utstå många bataljer mellan iberer, romare, västgoter, araber, kristna, portugiser och spanjorer. Från Marvão kan man t.o.m. se några av dem.

Så låt oss cirkla ner för berget och upp för nästa och titta på Castelo de Vide! Här ligger borgen i ruiner efter en explosion på 1700-talet men det lönar sig ändå att gå upp till den. Man vandrar genom en välskött stad med en lång tradition som kurort. I stadens mitt utgör Praca de Dom Pedro V med sina barockpalats, kyrkor och rådhus en harmonisk enhet. Härifrån har man en fin vy över borgen som tronar högt uppe på en klippa. På vägen dit får man uppleva stadens medeltida atmosfär med sitt virrvarr av smala gränder kantade av vitkalkade hus, charmerande små torg och oväntade vinklar och vrår. Väl uppe på höjden väntar en storslagen utsikt över staden och de vackra omgivningarna.

Barockstaden

Nästa stad med borg på kulle är Portalegre, som fått epitetet ”det barocka Portugals skyltfönster”. Denna gamla biskopsstad fick under 15-1600-talen ett uppsving genom en framstående ylle- och sidenindustri. Många entreprenörer blev rika och byggde sig vackra borgarhus med rikt dekorerade fasader, som man kan beundra än idag på en promenad mellan katedralen och Praca de República. Den gamla stadskärnan är fortfarande omgiven av en skyddande mur och den medeltida borgruinen blickar ner över staden och alla vinfält som omger den. Här i Portalegre producerar man 1,2 miljoner liter vin per år och kanske det kan vara läge att prova ett Conventual eller Portalegre DOC, som är deras bästa viner, på någon av barerna i staden.

Vinodlingar och marmorbrott

Vi kör vidare och lämnar efter hand de höga bergen bakom oss och närmar oss det ”riktiga Alentejo”, känt för sina nästan oändliga, mjukt böljande slätter med betesmarker, vinodlingar och sädesfält. Runt orterna Sousel, Éstremoz och Borba dominerar vinfälten och här finns många kooperativ och privata vinmakare som gärna öppnar sina portar för köpsugna kunder. Här och där bland vinfält och olivlundar gömmer sig flera marmorbrott, där man utvinner en vackert gnistrande vit och rosa marmor. Detta återspeglar sig i utsmyckningen av kyrkor, palats, kloster, kyrkogårdar och t.o.m. gatubeläggningar i de närliggande städerna. Ett lysande exempel på detta är Éstremos, som har den finaste pousadan och får ett alldeles eget smultron.

På denna tur finns flera bra övernattningsmöjligheter i paradorer och pousador. Läs mer om dessa lyxhotell på turkosa vägen strax före Hondarribia!