La Alpujarra

Landet mellan snö och hav, mellan lummiga skogar och torrt ökenlandskap, mellan djupa raviner och bördiga dalar.

La Alpujarra är ett område, som sträcker sig från Sierra Nevadas utlöpare ner mot Medelhavskusten och erbjuder ett omväxlande landskap, som fascinerar och engagerar. Det allra bästa sättet att utforska området är att använda sig av de gamla mulåsnestigarna och till fots eller till häst bege sig från by till by. Övernattningsmöjligheterna är många, så sätt gärna av lite extra tid för en strövtur bland bergen. Sierra Nevadas högsta toppar på över 3 000 m bildar en storslagen kuliss i norr och Medelhavet kan stundom skönjas i söder. Och över alltihopa lyser söderns sol för det mesta.

Välbesökt spa

Vi börjar vår färd in i detta fascinerande landskap i Lanjarón, som ibland kallas porten till Alpujarra. När man kör över den stora stenbron som leder in i stan och blickar ut över den oländiga terrängen, förstår man uttrycket. Det fanns ingen annan väg in. Ett annat epitet som Lanjarón har fått är vattenstaden. Här har man i alla tider hämtat vatten ur de talrika källorna som springer upp ur underjorden men det var först på 1700-talet som man på allvar började göra pengar på dropparna. Det var då de första kurgästerna kom hit för att dricka brunn och bada i det hälsobringande vattnet. Hotell byggdes och ett fint kurhus uppfördes. Det stora uppsvinget kom på 1800-talet men även idag är orten välbesökt och de gamla hotellen ger en viss charm åt staden. För att inte tala om den underbara utsikten över berg och dal med en gammal morisk borg som självklar medelpunkt i blickfånget.

Berberna

När araberna invaderade den iberiska halvön på 700-talet var det berber från Atlasbergen i Marocko som sökte sig till dessa höga bergstrakter. Här kände de sig hemma och byggde sina hus som de alltid hade gjort. Det är därför byarna ser ut som de gör idag. Husen är byggda i en byggnadsstil, som man i stort sett bara hittar här och i Atlasbergen.

När man närmar sig en by fastnar blicken genast på de lustiga skorstenarna som sticker upp som svampar ovanpå de platta skiffertaken. Bara ett kyrktorn eller två höjer sig över de låga, vita husen, som släntrar ner längs bergssluttningarna. Väl inne i byn möts man av ett gytter av tvåvåningshus som här och var förbinds med varandra av en slags ”träterrass” över de trånga gränderna. På gator och torg pågår en kommers med traktens specialiteter och uteserveringar finns det gott om.

Boabdil – den siste moren

Det var också hit som Boabdil, den siste moriske kungen, blev utvisad från Granada år 1492. På vägen från Granada ligger ”EL Suspiro del Moro” (morens suck), ett bergspass, där Boabdil lär ha vänt sig om för att få en sista skymt av sitt älskade Alhambra. Hans suck och tårar föranledde hans mor att yttra de legendariska orden: ”Gråt inte som en kvinna för vad du inte kunde försvara som en man.”

Multikulturellt samhälle

Nu ska man inte tro att dagens invånare också är araber. Nej. Morerna på 1500-talet var inte villiga att följa kristendomens lagar och även om några konverterade, ville de ogärna släppa sina egna seder och bruk. De hade många befästa borgar utspridda i hela Alpujarra på strategiska platser i det otillgängliga landskapet och de revolterade kraftigt mot det kristna herraväldet. Men i slutet av århundradet fick de lov att ge sig inför övermakten och många måste återvända till Afrika. Nu övergavs många byar helt och andra återbefolkades med folk från norra Spanien. På så sätt har här uppstått ett multikulturellt samhälle som ofta återspeglas i geografiska namn, ibland med arabiskt ursprung, ibland galiciskt eller baskiskt.

Tre otroliga byar

Från Lanjarón går färden vidare mot Órgiva och sedan mot de tre trillingbyarna, Pampaneira, Bubión och Capileira. Det är dessa tre byar som kanske bäst karaktäriserar en typisk Alpujarraby. Här går det också bra att vandra från by till by och kanske ända upp till Mulhacén, Sierra Nevadas högsta topp.

Skinkbyn

Vi fortsätter färden österut och passerar mysiga byar och gamla broar över porlande bäckar och smakar hälsovatten ur brunnar längs vägen. Så följer vi floden Trevélez, kantad av stenekar. Ollonen är godis för de svarta grisarna som levererar traktens berömda skinkor. I byn finns skinkfabrikerna. Trevélez är med sina 1476 m.ö.h. Spaniens högst belägna by och den torra luften här uppe lämpar sig särskilt väl för torkning av skinkor. Förutom att skinkorna är delikata, så kan man även i övrigt få riktigt god mat i Alpujarra. Man är mån om att upprätthålla gamla traditioner i matlagningen och serverar mycket inhemskt och närodlat. Vad sägs t.ex. om:

Stekta tomater med ost och sylt

Grönsakswook med fikon och oliver

Honungsyoghurt med valnötter

Allt nersköljt med traktens halvsöta rosévin

Rena rama öknen

Härifrån kan man närhelst det passar styra kosan hemåt, eftersom de finaste byarna redan passerats men det är också nu som naturen ändrar karaktär. Vi närmar oss ett torrt ökenlandskap med fascinerande bergsformationer och spännande ökenvegetation. Ju längre österut man kommer ju torrare blir det och även här finns byar att besöka, som kanske ändå är lockande på grund av sin avskildhet och ”turisttorka”.

Väljer ni denna väg tillbaka är det som att åka i ett öde månlandskap. Spikraka bergsklippor reser sig lodrätt upp här och där som utropstecken och lustiga sandstensformationer får fantasin att flöda. Längre västerut börjar växthusodlingar dyka upp längst nere i floddalarna och mängder av mandelträd breder ut sig på sluttningarna. Hela vägen ser vi de små byarna, som vi nyss besökt på andra sidan dalen. Liksom små ulltussar lyser de upp Sierra Nevadas utlöpare i fjärran.

La Alpujarra

Gott om restauranger som bjuder på spännande rätter

Karaktäristiska skorstenar överallt

Gårdsförsäljning av traktens produkter

Bro från romartiden