Venta, vad är det? Utförsäljning kanske, trodde jag första gången jag såg de brokiga neonskyltarna kanta landsvägarna. Men, inte då. En venta är en restaurang ute på landet, besläktad med våra värdshus.

I många länder fanns det förr i tiden regler om hur tätt värdshusen skulle ligga längs landsvägarna. I Danmark t.ex. utfärdade drottning Margarethe I redan 1396 att det skulle finnas en kro var 4:e mil, ett beslut som senare ändrades till varannan mil. Men i Spanien, detta oländiga land, skulle detta knappast varit möjligt. Icke desto mindre hittar man dem även här i de mest ogästvänliga trakter.

Ventan – en del av infrastrukturen

I gamla tider var värdshusen en infrastrukturell nödvändighet. Handelsmän och andra resenärer behövde mat och natthärbärge och postdiligensernas hästar måste rastas och bytas ut. Men i takt med att människor fick lättare att förflytta sig fick ventorna ytterligare en funktion. Nu blev de också en tillflykt för städernas invånare, då hela familjen begav sig ut på landet för att äta traditionell söndagslunch. Idag har scenen ändrats något. Nya ventor dyker upp som svampar ur jorden för att tillgodose såväl långtradarchaufförer som bilburna turister, som tröttnat på höghusmiljön och längtar ut på landet.

Mot Alfarnatejo

Om vi börjar vår tur från motorväg N 331 vid Casabermeja och styr kosan österut kommer vi till Andalusiens äldsta venta, Venta de Alfarnate. Vägen går först genom en bred dal med idel olivträd och i byarna Colmenar och Riogordo bearbetas oliverna till olivolja. Naturen ändrar karaktär när vi viker av norrut vid Riogordo och vi passerar en spektakulär ravin innan vi når den lilla byn Alfarnatejo. Det är verkligen en gudsförgäten pytteby men den har ändå allt som karaktäriserar en andalusisk landsby: ”stora torget” med rådhus och kyrka på en höjd, vindlande gator och en arabisk borg i ruiner i närheten.

Los Pirineos del Sur

Söderns Pyrenéer kallas området här uppe p.g.a. likheten med storebror i norr. Och här finns de: bergstopparna, dalarna, bäckarna, vattenfallen, grottorna och de djupa ravinerna. Kort sagt, en oslagbart vacker bergsnatur. Området har även ett annat namn, La Tierra de los Bandoleros, landsvägsrövarnas land och här hade de ett riktigt eldorado. Gamla landsvägen Málaga, Granada, Madrid passerade dessa ogästvänliga trakter och här var det lätt att gömma sig vid vägkanterna och överfalla förbipasserande diligenser. Ett tillhåll hade de också, nämligen ”rövarkrogen” Venta de Alfarnate. Detta gamla värdshus har sina rötter från 1200-talet men dagens byggnad är från 1690. Många celebriteter har övernattat här, kungar, författare och konstnärer men även fängelsekunder på väg från Málaga till Granada, där de skulle rannsakas och dömas. Fängelsecellen finns kvar att beskåda än idag. Hela krogen är nästan som ett museum och mycket är intakt från förr. Dessutom serverar man utmärkt mat med särskild inriktning på inhemska rätter och närodlat.

Tillbaka till kusten

Oj, vilka vyer! Långt borta i fjärran glittrar Medelhavet, en bred dal breder ut sig framför oss och bergstopparna runt omkring tävlar om vår uppmärksamhet. Men nu skulle vi ju tala om ventor. Inte fördjupa oss i naturen. Men vänta bara, snart dyker de upp längs vägkanten, en efter en och nästan alla med panoramautsikt. Det är bara att välja och vraka. Några förtjänar dock extra uppmärksamhet. Venta La Nada är en gammal autentisk krog från 1924 men huset är äldre och här kan man titta in i en jättestor ugn, där man grillade hela lamm och grisar som hängdes upp i taket. Efter passet Puerto de Léon går en liten sidoväg t.v. till Cortijo La Reina, ett alldeles särskilt fint Hotel Rural, inhyst i ett ca 300 år gammalt herrskapshus. Galway från 1964 är en gammal cortijo, liksom El Mijeño, där man fortfarande odlar sitt eget vin. Be att få gå ner i vinkällaren och titta på antika vintunnor, en vinpress och diverse andra gamla redskap. Det är nästan som ett museum men ett riktigt sådant finns också här bland bergen, Museo de los Torijos, som ger en fin bild av Málagavinernas utveckling och historia.

Los Montes de Málaga

Nu befinner vi oss i Málagabergen, omgivna av väldoftande pinjeskogar. Men skulle vi kunna tänka oss dessa berg annorlunda? Vad sägs om lummiga kastanjedungar, mörka korkeksskogar eller varför inte välskötta vinberg. Allt detta har faktiskt funnits här men under olika epoker. Före romartiden bredde korkekar, stenekar och kastanjeträd ut sig över stora arealer på den iberiska halvön, så även här. Men romarna avverkade skogen med erosion som följd. Man behövde ved till bergsbruket och eken passade bra till skeppsbyggandet. Sedan har nya invaderande folkslag behandlat landskapet olika. Västgoter och morer gick varsamt fram och skonade skogen. De kristna däremot behövde ek till sina amerikaskepp och skövlade vilt. De byggde hus, plöjde upp marken och planterade vinstockar. Málaga stad drabbades av många översvämningar och än värre blev det sedan vinlusen Phyloxera ödelagt alla vinfält på 1880-talet och vinbönderna var tvungna att överge sina hem. Nu blev det fritt fram för vattenflödet att lägga Málaga under vatten. Den ena översvämningen efter den andra drabbade staden i början av 1900-talet. Så kom det sig att man började plantera ut pinjer på 20-talet för att få ett stopp på förödelsen. Och nu kommer nästa drag. Myndigheterna vill återskapa ursprungslandskapet. Pinjerna har gjort sitt genom att förbereda jorden för återplantering av den gamla floran. Vem vet, kanske vi, i vårt nästa liv, får uppleva en ekskog här, som den var för 1000-tals år sedan?