Den riktiga ”tjurturen” går mellan Algeciras och Jerez de la Frontera med förgreningar hit och dit. Så bli inte förvånad om skylten ”Ruta de los toros” dyker upp på de mest oväntade ställen.

Det är ju så att marker med gott bete för kreatur inte följer några utstakade vägar utan det är naturligtvis moder jord som skapat förutsättningarna. Och här finns de, de enorma vidderna med grönt, saftigt gräs, som breder ut sig i dalarna mellan kullar och berg. Här kan kor, tjurar och hästar ströva omkring kilometervis över öppna fält och söka skydd bland korkekar och pinjer.

Korkekar och orörd natur

Framför oss har vi El Parque Natural de los Alcornocales, en gigantisk naturpark med företrädesvis korkeksskog. Det handlar om ett område på mer än 170 000 ha, väl lämpat för vandringar i en vacker, orörd natur med rik flora och fauna.

Den moderna kamptjurens stamfäder

Så småningom dyker det upp stora betesmarker på bägge sidor om vägen. Här börjar en landsbygd, där man i stor skala ägnar sig åt att föda upp tjurar. Och det handlar inte om vilka tjurar som helst. Nej, här betar de stora, kraftiga stridstjurarna, som är ämnade att sluta sina dagar på tjurfäktningsarenan och vars stolta anor kan härledas så långt tillbaka i tiden som till Altamiragrottans bisonoxar.

På Feniciernas tid fördes afrikanska tjurar över från Egypten till den iberiska halvön. Här bodde då ibererna, som liksom övriga folk i Medelhavsområdet, använde uroxen i religiösa sammanhang. Den afrikanska stridstjuren korsades då med den inhemska bisonoxen och så uppstod den ras som idag kallas toro bravo, en ras som har tappat något av sina förfäders ohyggliga styrka men som ändå är tillräckligt farlig för att skapa spänning på arenan.

Tjurfäktningens banbrytare

Apropå arenan, så var det grekerna som tog med sig sedvänjan att låta tjurar uppträda inför publik med olika dödliga lekar och senare byggde romarna arenor med gladiatorspel och diverse kamplekar med vilda djur. Ibererna blev inspirerade och grogrunden till dagens tjurfäktning hade lagts.

Tjurar i sikte?

Har du tur, har du redan längs motorvägen fått korn på någon bjässe, annars kanske någon av de många tjurarna på lantegendomen La Castaña, som ligger alldeles vid avfarten till Benalup, har vänligheten att visa upp sig. Här föder man nämligen upp 40– 50 tjurar per år. Tyvärr blir de bara 4 år, för då är det dags för arenan. Men innan dess för de ett ganska så bra liv i stor frihet och blir väl omhändertagna av gårdens folk, liksom de 120 korna, som används som avelsdjur. Kanske är det de senare som ändå har det bäst? Om de är riktigt duktiga på att alstra avkomma, får de leva sitt liv ända tills de dör av ålderdom vid 8-10 års ålder.

När tjuren blir två år är det dags att testa hans lämplighet för tjurfäktning och då släpps unga pojkar in på gårdens lilla privata arena för att träna dem. Dessa pojkar kan man också återfinna bland de ungdomar som dristar sig till att springa på bygatorna framför de lössläppta tjurarna i s.k. encierros. Pamplona är ju mest känt för detta slags upptåg men också Mijas och Fuengirola anordnar liknande "föreställningar”.

Pengar och skådespel

Det går åt många tjurar på arenorna runt om i Spanien. En tjurfäktare kan döda uppåt 100 tjurar på ett år och en tjur kostar ca 40 000 kr. Självklart är detta en lukrativ business som kräver stort kapital. Ofta är det kända tjurfäktare som förvärvar lantgårdarna, som i fallet med La Castaña. Tragiskt nog omkom ägaren i en helt vanlig bilolycka efter många farliga år på arenan så våra vägar är kanske farligare än arga tjurar. Och säkert sitter det en och annan Ferdinand under en korkek och luktar på blommorna hellre än att ge sig ut på arenan.

Vit by på grön kulle

Nu åker vi genom stora betesmarker och vacker natur via Benalup till Vejer de la Frontera som ligger uppkrupen högt uppe på en kulle. Ta till höger vid stora vägen och kör upp till en stor parkeringsplats, där det är bäst att ställa bilen. Den här gamla staden är nämligen inte gjord för bilar. En promenad innanför dess murar på smala, slingrande gator, som formar en oöverskådlig labyrint, bekräftar detta.

Vejers stadsplanering har mycket av arabisk karaktär över sig, även om staden återerövrades av de kristna så tidigt som i mitten av 1200-talet. Kyrkan El Divino Salvador är byggd över en moské, vars minaret har förvandlats till kyrktorn och det gamla slottet har bevarat sin arabiska särprägel med sin vackra huvudport från 1000-talet. Både slott och kyrka höjer sig högt över stadens övriga bebyggelse. De utgör tillsammans med ett renässanskloster, några barock- och renässanspalats samt det judiska kvarteret en intressant ensemble innanför de medeltida murarna.

Ärevördigt kloster

Strax utanför murarna, vid La Plazuela, ligger ett kloster från 1600-talet, Convento de San Francisco, som förvandlats till ett trivsamt hotell med restaurang och cafeteria. Kanske det kan fresta om det är dags för en matbit? Från Vejer har man en vacker utsikt över omgivningarna. De frodiga betesmarkerna och floden Barbates delta breder ut sig nedanför kullen och havet är inte långt borta.

Vindarnas kust

På Costa de la Luz lyser solen mer än 3000 timmar om året och en symbios av sol, berg och hav ger landskapet ett särskilt skimmer som gett kusten epitetet ljusets kust. Men just här nere vid Spaniens sydligaste spets kanske man skulle kunna döpa om den till vindarnas kust, för här blåser det för jämnan.

Tyvärr har man på sistone börjat bygga höghus även längs denna kust, vilket på sikt får till följd att stränderna gröps ur. Men, än så länge ligger de där, breda, mjölkvita med sina ondulerande sanddyner, som ger välbehövligt lä. Här finns flera trevliga chiringuitos, nerbäddade bland sanddrivorna med utsikt över hav och fradgande vågor.

Tonfiskarnas tummelplats

Vi passerar Cabo de Trafalgar och kör genom en naturpark, känd för sin pinjeskog och sina brant stupande klippor, grottor och små vattenfall innan vi kommer fram till Barbate. Detta är en stad, där man sedan urminnes tider har fångat tonfisk och noga prickat in fiskens vandringar mellan Atlanten och Medelhavet. Man lägger ut jättelika fisknät, s.k. almadrabas. Det tar minst 1,5 månad att sätta upp näten, som hålls på plats av ca 600 ankare, som väger mer än 400 kilo vardera. En titt på den livliga hamnen med de många färggranna fiskebåtarna är en intressant bekantskap.

Surfarnas och tyskarnas vattenhål

Nästa ort längs kusten är Zahara, en enkel fiskeby och badort med härliga stränder. Bortom byn mot Atlanterra och ”la Playa de los Alemanes”, där många tyskar slagit ner sina bopålar, hittar du många trevliga restauranger och chiringuitos längs strandkanten.

Intressanta romerska lämningar

Nu bär det av tillbaka till huvudvägen genom en vacker dalsänka med betande kossor och tjurar. Vi stannar inte länge på huvudvägen utan viker snart av mot kusten igen, där vi besöker de romerska lämningarna från staden Baelo Claudia, grundad 171 f.Kr. Det som är mest intressant med denna stad är att man här mycket lätt kan överblicka den karaktäristiska, romerska stadsplaneringen, med raka, parallella gator, som korsar varandra vinkelrätt och där de båda huvudgatorna möts i ett öppet torg. Här låg de flesta av stadens administrativa, politiska och religiösa byggnader: kapitolium, senaten, basilikan, saluhallen, affärerna etc.

Nytta och nöje

Teatern reste sig strategiskt på en kulle för att utnyttja den naturliga lutningen för åskådarbänkarna. Badhusen låg lite avsides med tillgång till vatten från en av stadens tre akvedukter och utanför murarna befann sig kyrkogårdarna, som sed var längs vägarna in mot staden.

Nere vid kusten fanns industriområdet, där man arbetade med att salta fisken som man fångade i havet och där man också tillagade en speciell sås, garum, som bestod av fiskinälvor, salt och kryddörter. Detta var en av romarna mycket uppskattad produkt, som exporterades till hela romarriket och gav staden stora inkomster.

Europas blåsigaste plats?

Så styr vi kosan upp mot huvudvägen igen och vårt mål är nu Tarifa. Detta är en ensligt belägen ort men så ligger den också vid världens ände, åtminstone vid Europas ände, så långt söderut man kan komma. Härifrån är det inte så långt till Afrika. Endast 14 km skiljer de båda kontinenterna åt. Men så har det inte alltid varit. Under förhistorisk tid fanns här en landbrygga och man tror att det var här som de första människorna vandrade över till den Iberiska halvön från Afrika. Idag kan man inte gå men man kan ta sig över till Tanger med snabbfärjan på 35 minuter. Kraftig sjögång kan man i så fall räkna med. Costa de la Luz är en vindpinad kust och här i Tarifa kolliderar Atlanten med Medelhavet med en vindstyrka som spänner från kuling till orkan.

Detta har skapat goda förutsättningar för vindsurfingturism. Hit kommer fantaster från hela Europa för att tampas med vågorna. Här gäller det att vara en erfaren surfare. Några nybörjarkurser har man knappast här, där vindarna på vintern kan nå upp till 33 m/s och den genomsnittliga vindstyrkan är 9 m/s. Är du intresserad så kan du åka ut förbi Castillo de Santa Catalina mot Isla de las Palomas och med största sannolikhet hitta några unga entusiaster på, i eller under vattnet eller uppe i luften.

Grym fader-god samhällsmedborgare

Tarifa är helt muromgärdad och vaktas av fästningen Castillo de Guzmán el Bueno, som bildar front mot havet och hotet från Afrika. Namnet Tarifa kan härledas till berberledaren Tarif-ibn-Malluk, som besökte staden år 710. Ett år senare påbörjades den muslimska invasionen av halvön. Staden förblev muslimsk besittning ända fram till 1292 då den återerövrades av Sancho IX. Men det var Guzmán den Godes försvar av staden två år senare som har dragit mest uppmärksamhet till sig. Hellre än att överlämna staden i fiendens händer offrade han sin egen son, som tagits tillfånga av muslimerna.

Staden har bevarat mycket från dessa turbulenta århundraden. Fästningen finns kvar och det är lätt att göra sig en föreställning om dess försvarskapacitet uppe på fästningsvallarna. Vinden skär genom märg och ben här uppe men den storslagna utsikten över de afrikanska Rifbergen ger kompensation med råge.

Charmig stadskärna

Den muslimska stadsplaneringen med vindlande gator innanför den tornförsedda stadsmuren och gotiska kyrkan San Mateo vittnar också om flydda tider. Om man från slottet går rakt norrut på Calle Santissima Trinidad passerar man flera restauranger som har sina terrasser ut mot den palmkantade Paseo Alameda. Vid gatans slut ligger saluhallen med sitt stora utbud av nyfångad fisk med tonfisken som självklar huvudkomponent. Går man sedan härifrån österut in mot den gamla stadens hjärta dyker flera små mysiga torg upp med än fler restauranger.

Återfärden

Vägen tillbaka till Costa del Sol går norrut längs en vacker väg mot Algeciras. Här bildar de många vindmöllorna ett bisarrt blickfång mot himlen och drar uppmärksamheten till sig. Men glöm inte att titta i backspegeln och kasta en sista blick över den fascinerade silhuetten av Afrikas berg och det djupblå havet.