LIDINGÖ – EN INTRODUKTION

Det var vid stränderna längs Kyrkviken som det började, tror man. Det var hit de första bosättarna sökte sig redan på järnåldern.

Inne i viken var man skonad från havets stormar och omgivande skog och berg skyddade mot isande vindar, en idealisk plats att slå sig ner på.

Bosättarna gör sig hemmastadda

Runt viken dyker det upp forntida boplatser som Vikby Bo, Haersaby, Stukkaby och Langaenge. Alla byar eller gårdar som fått ge namn åt dagens omgivande stadsdelar. Viken var naturligtvis mycket större på järnåldern än idag och vi måste söka oss lite längre bort från stränderna för att hitta fornlämningarna.

Järnåldersgravar och runhäll

Låt oss börja i Bo. Runt Askrikevägen tror man att de första bosättarna slog sig ned. Eftersom i stort sätt hela Lidingö var täckt av tät skog får man anta att det i första hand var fiske och jakt som man levde av men även jordbruk i mindre skala. Sina döda begravde man på närliggande kullar på den tiden och i Bo har man hittat ett stort antal gravar samt en fin runhäll från 1000-talet med slingrande ormar och kristet Malteserkors.

Gårdarna blir större och fler

Från 1000-talet och fram till 1300-talet röjer man mark och brukar jorden i allt större utsträckning. Sedan dess har många torp och gårdar dykt upp längs Kyrkvikens stränder och flera av dem finns kvar än idag. På norra sidan av viken ligger bl.a. Bo och Rudboda och längre ut på udden Yttringe, Långnäs och Elfvik. På den södra sidan hittar vi Hersbyholm, Långängen och Ekholmsnäs.

Bo Johnsson Grip tar över

På 1300-talet kommer större delen av Lidingölandet i Bo Johnssons ägo och går vidare i släkten på slingriga vägar till familjen Banér på Djursholms gods. Denna släkt skulle sedan styra över Lidingös alla gårdar under ca 300 år fram till 1774 och inkomsterna från jordbruket tillföll nästan helt och hållet familjen Banér.

Fordringsägarna vill ha sina pengar

Den siste store markägaren på Lidingö, Johan Gabriel Banér, gjorde militär karriär i Frankrike under senare delen av 1700-talet men var skuldsatt över öronen. Fordringsägarna stod och pockade och 1774 började gårdarna på Lidingölandet att säljas ut.

Rika stockholmare kommer till ön

I slutet av 1700-talet var Stockholm ganska outhärdligt med sina sanitära olägenheter och stinkande industrier och den som hade råd sökte sig ut på landet. Gårdarna på Lidingö lockade med frisk luft, tystnad och lugn och ro. De nya ägarna utvecklade jordbruket till det bättre och förbättrade standarden på både mangårdsbyggnader och uthus.

Lidingö får sin första bro

Inte förrän 1803 byggdes den första flottbron över Lilla Värtan och Lidingö fick en fast förbindelse med huvudstaden. Nu blev ön mer lättillgänglig, gårdar styckades upp och välbeställda stockholmare byggde fina sommarställen längs stränderna. När så ångbåtsförbindelserna kom igång 1860 flyttade än fler stockholmare ut på ön. Båtarna lade t.ex. till vid hela 23 bryggor mellan Elfvik och Kyrkvikens innersta del.

Ett litet centrum blir till

Inne vid viken låg kyrkan och Lidingös äldsta handelsbod. Det fanns post, telefon och en krog. Lite längre upp i backen låg den äldsta skolan, en kvarn och en kvarnstuga. Allt på ett ställe, så det var inte underligt att det var hit den första spårvägslinjen kom att läggas i början av 1900-talet.

Lidingö växer

Det var också nu som man började planera för bostadsbyggande i lite större skala. 1906 grundades Lidingö Villastad AB av Hjalmar Arwin. Det var en driftig man som köpt in delar av Hersby gårds domäner, som han styckade upp till villatomter och bebyggde.

Detta blev början till ett villasamhälle med inspiration från både när och fjärran. Djursholm, Saltsjöbaden, England och USA var alla förebilder för projektet, som bidrog till att Lidingö tog steget från jordbruksbygd till villastad. Befolkningen ökade också markant från ”nästan ingenting”, 1 300 personer år 1900 till 11 000 år 1930.

Industrier etablerar sig på ön

Även industrin tog fart i början av förra århundradet med AGA:s stora fabriksanläggning som främsta aktör. Men redan tidigare fanns det industriverksamheter på ön om än i mindre skala. Ute på Elfviks gård anlade Lars Fresk en textilfabrik år 1798, där han också installerade den första ångmaskinen i Sverige som fick ersätta ”hästvandringen” som drivmotor inom tillverkningsindustrin. Även vid kvarnen vid Mölna utnyttjades ångmaskinsdriften i början av 1800-talet för tillverkning av färgstoft. I Hustegaholm bedrevs vaxljustillverkning mellan åren 1832 till 1847 och i Gåshaga avlöste industrierna varandra på löpande band under 1900-talet.

Attraktivt boende

I slutet av 1990-talet var det slut på industriepoken på ön. Då ökade i stället antalet tjänsteföretag markant och de gamla industrierna fick lämna plats för kontorskomplex och bostadsbyggande. Sjönära lägen, där tidigare industrier i behov av vatten och goda ankringsmöjligheter etablerat sig kunde nu tas i bruk för attraktiva lägenheter med superläge.

Förtätning kräver service

Det lilla centrat inne vid viken miste sin betydelse i takt med att nya affärer öppnade längre västerut vid Vasaplatsen och längs Stockholmsvägen. Något riktigt centrum var det dessvärre inte fråga om förrän ett nytt trivsamt köpcentrum stod klart 1995. Här finns bibliotek, socialkontor, affärer, restauranger och caféer m.m., allt samlat på samma ställe på behörigt avstånd från störande trafik.

Kommunikationer – ett måste

Den ökande inflyttningen och industriernas intåg på ön krävde bättre kommunikationer. Den gamla flottbron ersattes på 1880-talet av en ny som placerades längre norrut vid Ropsten. Här gick också den spårvagnsfärja som betjänade spårvagnarna som började trafikera ön i början av förra seklet. 1925 var det dags för en högbro som kunde ta emot både spårvagnar och bilar och 1970 blev en ny bilväg klar att tas i bruk. Och hör och häpna! På sistone går man tillbaka till gamla tiders färdmedel – båten. Numera pendlar färjorna fram och tillbaka över Stockholms vatten igen precis som förr i världen. På Lidingö har de gamla ångbåtsbryggorna fått en renässans och färjorna lägger till i Larsberg, Klippudden och Gåshaga.

Lidingö är en fantastisk ö med många orörda strövområden med långa, sköna promenadsträckor att vara rädd om. Förhoppningsvis får den förbli så och att förtätningens långa arm kan sträcka sig lite längre bort och skona denna ö så nära stenstaden men ändå så tyst och rofylld.

Lidingö Kyrka