LOVÖN I HISTORISKT PERSPEKTIV

En levande kulturbygd

Innan de första människorna kom till Mälardalen var det kilometerhöga istäcket från sista istiden inte långt borta. Vattnet täckte större delen av dagens öar och marken bestod mest bara av kala stenhällar. Efterhand började en karg tundra söka sig norrut och de första människorna hittade hit.

Det var jägare och fiskare som med jämna mellanrum gjorde strandhugg på sina favoritöar för att söka jaktlyckan. En av öarna låg där Lovön nu ligger och vid viken vid Lunda slog de sig ner.

Stenåldern sätter sina spår

Man måste föreställa sig att Lovön på den tiden inte alls var sig lik. För det första var det inte bara en ö utan flera och viken vid Lunda var mycket djupare då än nu. Alltså är det en bra bit från vattnet som ”gamla” Lunda låg och det är där vi får leta efter fornfynd. Och mycket riktigt här ligger de gamla stenåldersbornas boplatser men även människor från brons- och järnåldrarna har bott här. Det vet man från rika fynd av gravar i området.

Från nomadliv till byboende

Från 2000-talet f.Kr. hade man fått kännedom om jordbruk och boskapsskötsel här uppe i Norden och en helt ny epok tog sin början. Människor började driva jordbruk vid sidan av jakten och fisket och kunde äntligen rota sig på en plats.

Flera byar uppkom efter hand. Den äldsta byn, den som låg inne i viken, var Lunda, som etablerades på 400-talet e.Kr. Grannbyn Söderby liksom Vigby, Hogsta och Barkarby tillkom under folkvandringstiden och Edeby, Rörby och Norrby under vendeltiden. Sedan rullade det på fram till vikingatiden då hela 13 byar fanns utspridda över större delen av ön.

Fornborg med utsikt

Mälardalen var med sin bördiga och åtråvärda jord inte förskonad från invasioner från främmande länder och då främst från öster. Ett bevis på detta är resterna av den fornborg från 400-500-talen e.Kr. som låg högt uppe på en brant klippa nära Lunda. Här mellan Lovön och Lindö fanns tidigare ett sund, en viktig farled mellan de olika öarna i Mälaren. Från borgen kunde man hålla utkik efter illvilliga inkräktare som var ute efter att anfalla handelsskepp eller kanske t.o.m. inta hela Mälardalen.

Lovö kyrka

När kristendomen kom till ön krävde byborna en kyrka och den placerades nästan mitt på ön, strategiskt i ett vägkors. Kyrkan uppfördes någon gång på 1100-talet och har sedan dess både byggts till- och om flera gånger. Idag är det en vacker kyrka som syns vida omkring, där den ligger mitt i det idylliska odlingslandskapet med åkrar, ängar och hagar. På kyrkogården står fem runstenar, varav två varit inmurade i kyrkan och tre hittats på andra platser på ön.

Ön blir en kungsgård

En stor förändring för Lovöborna måste ha skett när Gustav Vasa klev iland på ön och insåg dess strategiska läge. Det skedde i mitten av 1500-talet när han först bytte till sig Glia by, som låg där Götiska Tornet står idag. Byn låg då vid en vik och det var lätt att ta sig dit med båt. Efter hand fogade han till flera gårdar och torp till sin kungsgård som till slut omfattade hela Lovön.

Lovön får ett slott

På 1570-talet lät Gustav Vasas son Johan III uppföra det första stora slottet på Lovön. Bara knappt hundra år senare brann slottet ner till grunden men byggdes strax upp igen, nu till ett riktigt praktslott som står sig än idag. Men byborna fick stryka på foten. Nu försvann tre byar från kartan som fick lämna plats för en påkostad barockträdgård, flera ekonomibyggnader och bostäder för slottets personal.

Byarna försvinner

Ända fram till 1800-talet bestod Lovön främst av små gårdar och byar. Dessa slogs då samman till större gårdar och hyrdes ofta ut till burgna stockholmsbor, som lite skämtsamt kallades för teaterbönder av de ”riktiga” bönderna på ön. Men under den här tiden rustades många av gårdarna upp och mangårdsbyggnaderna fick då en mer herrgårdsliknande karaktär.

Sommarställen poppar upp längs stränderna

I slutet av 1800-talet när ångbåtarna började trafikera Mälarens vatten sökte sig många stockholmare ut på landet för att söka frisk luft och lugn och ro. Här ute på Lovön var det tyst, grönt och skönt och flera sommarvillor kom till på den tiden.

Vattenvägarna var naturligtvis de främsta farlederna förr i tiden men även till lands behövdes vägar. På Lovön har inte mycket förändrats från förr då stigar trampades upp av folk och fä. Stigarna som nu blivit vägar slingrar sig idag liksom förr från gård till gård längs skogsbryn och åkerrenar och gårdarna ligger fortfarande kvar där de gamla byarna fanns. Och det är väl det charmiga med Lovön, det autentiska, levande kulturlandskapet med vajande säd på fälten, betande kor och hästar i hagarna och faluröda hus bakom nästan varje krök på promenaden.

Gammalt magasin

Runsten